Tipsa oss!

Vilken är Sveriges bästa väg? Skicka ditt svar, med en motivering, till oss.

E-mail

Det svenska vägnätets historia

Historiskt sett har vattnet varit den viktigaste transportvägen för tunga transporter och för längre resor. På land tog man sig fram till fots eller på hästryggen, och då behövde vägarna inte vara mycket mer än stigar.

Forntidens människor färdades längs den sträcka i terrängen som var mest framkomlig vid just det tillfället. Så kallade hålvägar bildades på de platser där många linjer gick samman, t.ex. vid ett vadställe eller i en slänt. Dessa vägar uppstod till följd av slitaget från fötter och hovar, samt vattnets erosion. Vägarna skilde sig åt under sommar och vinter. Sommarvägarna gick ofta över höjder för att undvika vattensjuka områden, medan vintervägarna kunde gå över bärkraftiga isar, frusna myrar och i sänkor som var vattensjuka under större delen av året. Därför var vintervägarna mer raka, och med färre backar, än sommarvägarna.

Det finns flera runstenar resta, som berättar om någon som låtit uppföra en bro. Det är inte säkert att det alltid handlar om broar i modern bemärkelse. Snarare handlar det nog i många fall om att någon har gjort det möjligt att ta sig över ett vattendrag, till exempel genom att anlägga en grusbank eller märka ut var det gick att vada över. Det kunde vara nog så viktigt på vikingatiden.

Havet, åarna och insjöar var länge de viktigaste transportlederna, framför allt när det gällde tyngre transporter och långa resor. På vintrarna, när isen hade lagt sig, använde man släde eller skidor, och därmed kunde man välja den kortaste vägen över både land och vatten. De säkraste stråken som gick över isarna märktes ut med barrträdsruskor.

På medeltiden, då folk tog sig fram till fots eller till häst, var vägarna smala, ofta inte mer än stigar. När det blev vanligare med vagnar som drogs av oxar krävdes bredare vägar. Ett annat skäl till att vägnätet byggdes ut var att Kronan, alltså staten, skulle kunna nå ut till alla delar av riket. Inte minst var detta viktigt i tider av krig eller andra oroligheter, då trupperna skulle kunna skickas till alla landsändar, och även utomlands.

En annan viktig faktor var befolkningsökningen, som gjorde att ekonomin växte och handeln ökade. Det ökade utbytet av varor krävde bättre transportmöjligheter. Fortfarande var dock många sommarvägar så svårframkomliga att en stor andel av transporterna bara kunde utföras vintertid, om det fanns snö.

Vägarna blev ändå viktiga. De förband sockenkyrkorna, och slingrade sig fram genom landskapet eftersom de följde terrängen. Än idag finns det många asfalterade landsvägar som följer samma sträckning som medeltida landsvägar. Hur vägarna gick påverkade också var man valde att uppföra hus och annan bebyggelse. Det fanns också landsvägar som förband de viktigaste städerna, men det var fortfarande svårt att ta sig från en del av landet till en annan. Gustav Vasa och hans söner lät bygga vägar som förband de olika delarna av landet, och som var farbara med vagn.

På 1600-talet delades vägarna i landet in i tre typer, efter deras standard: klövjestig, kärrväg och vagnsväg. År 1665 byggdes vägen vid Stäket strax norr om Stockholm. Det är ett av de första kända, organiserade vägbyggena. Idag utgör vägar ungefär en procent av Sveriges yta.