Asfalterade vägar

Den största innovationen när det gäller kommunikationer på land under 1900-talet var de asfalterade vägarna. Men idén om att belägga vägar med liknande material är betydligt äldre än så.Arbete med asfaltsläggning

Asfalt kan tillverkas på flera sätt. Det består alltid av krossad sten som blandas med ett bindemedel. Idag används framför allt bitumen som bindemedel, men tidigare användes stenkolstjära. Bitumen har länge använts som byggnadsmaterial, exempelvis för att täta murar. Enligt en inskription på en bautasten från år 2500 f. Kr. var gatorna i Babylon belagda med bitumen. Det är historiskt belagt att gatorna i Bagdad var belagda med tjära på 700-talet efter Kristus. Den moderna asfaltens historia börjar dock betydligt senare. 1829 lades asfalt på trottoarer i Lyon i Frankrike.

Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm var den första gatan i Sverige som fick asfaltsbeläggning. Det skedde 1876. Det är inte riktigt klarlagt vilken som var den första landsväg som fick asfaltsbeläggning, men troligen skedde det 1909 i Stockholmsområdet. Därefter gick det snabbt med utbyggnaden av det asfalterade vägnätet, även om det uppstod brist på bindemedel under andra världskriget.  Först på 1980-talet var 100 % av de svenska riksvägarna asfalterade. På andra håll i Norden ser det annorlunda ut. Så sent som 2014 var 32 av den isländska ringvägen Þjóðvegur 1:s 1339 kilometer fortfarande oasfalterade.

Dagens asfaltsbeläggningar består av flera lager. Överst finns ett slitlager, som idag ofta består av asfaltbetong som tål nötningen från dubbdäck. Under slitlagret finns ett bärlager som fördelar vikten från trafiken för att undvika att de lager som finns längre ner deformeras. Även bärlagret kan vara av asfaltbetong. För att minska bullret från trafiken, vilket är ett krav för att kunna förtäta många städer, används i Sverige nu ofta s.k. gummiasfalt, där asfalten blandas med upp till två procent gummi. Denna typ av asfalt har använts i USA i ett kvartssekel, med gott resultat.

Användningen av stenkolstjära har fasats ut i Sverige: det har inte använts vid asfaltläggning sedan 1975.

Asfaltsblandningar

Blandandet av asfalt (bindemedel, stenmaterial och eventuella tillsatser) kan ske på olika sätt.

  • Varmblandad asfalt tillverkas genom att bitumen värms upp för att bli mera lättflytande, och stenmaterialet värms upp för att fukten ska avdunsta. Temperaturen för blandningen brukar vara minst 150 grader.
  • Lågtempererad asfalt håller en något lägre temperatur, ungefär 120 grader. Det finns flera fördelar med denna metod: man sparar energi och olja, och den utlagda asfalten är mindre känslig för frostsprängning. Den lägre temperaturen blir möjlig tack vare att man tillsätter vatten i asfaltsblandningen, vilket gör att asfalten blir mer lättflytande.
  • Halvvarm blandning innehåller förutom bitumen och stenmaterial också vaxer eller andra ämnen som gör blandningen mer lättbearbetad även vid lite lägre temperatur.
  • Kallblandad asfalt tillverkas genom att bitumen emulgeras i vatten, genom tillsats av tvålämnen. Emulgerad bitumen har lägre viskositet, och är lätt att bearbeta och packa. När vattnet har avdunstat bryter emulsionen. Asfalt av denna typ används på lågtrafikerade vägar, och för att laga asfaltsbeläggningar.

Asfalt kan återanvändas, och mycket av den asfalt som läggs idag har tidigare legat på någon annan väg.